livetenligtpeppis

Senaste inläggen

Av livetenligtpeppis - 16 november 2015 22:09

Av livetenligtpeppis - 14 november 2015 19:01

 

Av livetenligtpeppis - 14 november 2015 13:43

   

#prayforParis

 

Av livetenligtpeppis - 11 november 2015 20:33

Har du någonsin varit kär? Hemskt, eller hur? Det öppnar upp din bröstkorg och öppnar upp ditt hjärta och ger en fri väg för vem som helst att klättra in dit in och röra till det ordentligt där inne. Tanken på att detta är ett möjligt skeende gör att du bygger upp alla dessa försvar, du bygger upp en hel förklädnad av skydd, så att ingenting kan göra dig illa. Men ändå så kommer det en fånig människa, som inte är något som helst olik alla andra fåniga människor, invandrandes i ditt fåniga liv. Du ger den en del av dig. Den bad inte om det. Den gjorde någonting fånigt en dag bara, som att kyssa dig på kinden eller le mot dig, och så helt plötsligt var ditt liv inte ditt eget längre. Kärleken är kriminell, och tar dig som gisslan. Den kryper in i dig. Den spräcker dig innifrån och lämnar dig gråtandes i mörker. Så enkelt en fras som "kanske bör vi bara vara vänner" kan förvandlas till en glasflaska som skär sig in i ditt hjärta. Det gör ont. Inte bara i fantasin. Inte bara i sinnet. Det är den sortens smärta som gör ont i själen, en riktig

kryper-in-i-dig-och-sliter-dig-i-stycken smärta. 

Har du någonsin varit kär? Hemskt, eller hur?

Av livetenligtpeppis - 10 november 2015 11:38

 


Av livetenligtpeppis - 6 november 2015 19:46

Smärta. Ja nu var vi där igen. 

Vad är smärta? Varför känner vi smärta? Hur blir vi av med den?

Gråt.

Varför gråter vi? 

Jag har länge gått runt och känt smärta. Gått runt och burit på den så som en mamma bär på sitt nyfödda barn. Värnat om den, format den. Men varför? För det gör väl så jävlans ont? Ja, det gör det. Det smärtar vid varje steg, varje tanke, varje inandning. Men ändå går jag här dag in och dag ut och håller kvar vid allt som gör så ont. Vid allt som en gång var så lyckligt och så bra men som sedan ömsade skinn och kom ut igen som något mörkt och hatiskt. Fast ändå så vackert. Varför håller jag fast i det då? Även om det värker som jag vet inte vad. Kanske är det för att den en gång gjorde mig så glad. Kanske är det därför vi håller fast vid minnen som smärtar, för att det en gång, även om det var länge sedan, var det som gjorde oss som mest lyckliga. Eller så är det kanske för att vi egentligen vill vara lyckliga utan smärtan, men att vi känner ett frivilligt tvång till att hålla den nära oss. Tillräckligt nära oss för att förstöra oss, för att bryta ned oss innifrån som en hungrande tiger som letar efter föda och biter tag i vårt hjärta och sliter det i stycken. Tillräckligt nära för att difinera oss, och tillräckligt nära för att få oss att känna oss lite mindre kalla. 

Kanske är det därför jag håller fast vid den, värnar den, formar den. Kanske håller jag fast vid den för att den har blivit en del av mig. För att det som gör så ont en gång var en del av mig. Möjligtvis är det också därför jag känner mig så trasig ibland, så tom. För att jag lämnar delar av mig själv i varje sak som får mig att känna mig hel. Och i slutändan så kommer jag troligtvis förlora jag mig själv i allt som jag vet att jag älskar. 

 

Gråt då.

Varför gråter vi när det gör ont? Varför gråter vi när vi saknar någon, eller när det känns som om allt rasar runt omkring oss? Jag läste en gång, att gråt saknar vetenskaplig förklaring. Tårar är bara menade att fukta ögonen. Det finns ingen riktig anledning för tårkörtlarna att börja överproducera när vi känner starka känslor. 

Jag tror att vi gråter för att frigöra det djuriska inom oss, utan att förlora vår mänsklighet. För inom oss alla bor det ett vilddjur, som morrar, klöser och kämpar för friheten, för dem vi älskar, och för livet. Och hur mycket vi än försöker så kan vi inte döda det. Så då gråter vi istället. 

 

 

 

 

Om det är något jag har lärt mig om smärta, så är det att vi inte kan rymma från det. Hur mycket vi än försöker kan vi inte tvinga det att sluta göra ont. Den måste få finnas, det är det den behöver. Det är det vi behöver. 

Smärta måste nämligen få växa sig stor innan den kan försvinna. 

Av livetenligtpeppis - 17 oktober 2015 10:33


Att bo typ såhär hade inte varit helt fel

Presentation


Hej hej! Kul att du tog din tid och titta in på min blogg! Mina allra största intressen är hästar och musik, så det är mest det mina inlägg handlar om. Men självklart skriver jag om livet i allmänhet! Hoppas du vill fortsätta läsa min blogg! :)

Fråga mig

17 besvarade frågor

Omröstning

Varför läser DU min blogg?
 ...den är intressant
 ...du skriver bra inlägg
 ...du lägger upp många bilder
 ...du skriver om hästar
 ...jag känner dig och vill vara snäll
 ...du uppdaterar ofta
 ...jag läser inte din blogg

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards