Hej!

Vet att det var länge sen jag skrev ett riktigt inlägg verkligen, så idag kommer ett.

Nu är det sommar på riktigt verkligen!! Över 20 grader och stekande sol. Har saknat det. 

Sista ridlektionen för terminen var igår, vilket är skitjobbigt. Men man får vända det till något positivt; hästarna får sommarlov och får njuta ute på betet! <3

Kommer sakna alla fyrbenta kompisar!!!

Imorgon åker jag och min familj till landet. Firar midsommar hos mormor as usual tror jag. Den största delen av sommaren kommer nog vara på landet, men inte överdrivet stor del. Ska nämligen med Jossan både söder och norr i landet. 15-16 juli är det New Forest SM i Vetlanda, Småland, och Jossan och Curre ska tävla (vilket är fett) (!!!!!) och jag ska med som hästskötare! Efter det tror jag är bestämt att jag ska med de upp till Härnösand igen. Hade verkligen sviiiinkul förra året så hoppas jag får!

Annars blir nog den mesta tiden ute på landet. Ska på kurs i stallet 8-9 augusti och dagen efter sätts ridskoleverksamheten igång igen! 19 augusti börjar skolan, byter lokaler helt vilket både kommer vara skönt och lite mysko. Hoppas iallafall att de blir bättre än våra förra! 

Har lallat runt med två av mina bästa vänner på IP idag, hade askul. även om solen gick i moln och det blev lite kyligt då det blåste också.... Men fan förutom det var det asnice!!

Ser fram emot sommarlovet detta år verkligen! Hoppas det blir som förväntat!! 

Jag har aldrig riktigt varit ett fan av poesi, men det finns något väldigt unikt i det.

Poesi disskuterar inte det vi lär oss i skolan, de saker som upprätthåller livet, det vi behöver för att andas. 

Poesi disskuterar vår passion, vår lycka och allt vi vill vara; de saker som gör att vi vill andas. 

Och det gillar jag-

detta va egterlängtat och väldigt behövt! (!!!!)

"OM MAN

HADE  

KUNNAT

BLI FULL

PÅ

DRÖMMAR

HADE JAG

VARIT

STÖRSTA 

ALKO-

HOLISTEN

I STAN."     

Har ni tänkt på att tårar faktiskt är mer speciella och mer jag-älskar-dig sägande än ett leende?
För ett leende kan man ge till vem som helst, men du låter bara dina tårar falla för dem som du verkligen inte kan leva utan.

Idag har varit en sån där dag som både vart bra och dålig, så att man inte riktigt kan avgöra om man ska vara glad eller inte. Det bra var att jag träffade en astrevlig människa som bara var helt underbar! 

Det dåliga, som jag gråter lite över då och då, är det att en människa som jag står väldigt nära flyter iväg från mig. 

Det känns som om jag förlorar honom. Och har jag inte redan gjort det så är jag rädd att jag kommer göra det. Livrädd faktiskt. Det är som den sortens rädsla som om någon med glasögon tappar bort sina glasögon och han går till glasögonaffären och de som jobbar där säger att världen har helt slut på glasögon och att han helt enkelt får leva utan. Det skulle ju gå såklart, men det skulle aldrig bli detsamma igen. 

Anledningen till att jag använde just glasögon som exempel är den att personen som jag tappar är lite som mina glasögon. (observera dock att jag värderar honom mycket högre än ett par glasögon) Men grejen är den att när jag lärde känna honom fick han mig att inse nya saker och se på världen annorlunda. Han fick mig att tänka till om allt och han fick mig att inse att jag är en jäkel på att resonera och han har fått mig att inse att jag är lika värdefull som alla andra och att det jag säger och gör kan påverka det runt omkring mig. Det var som om han väckte mig ur den tjocka dimman som jag satt fast i tidigare, och han var villig att hjälpa mig ur den. Och det har han gjort och jag kan inte förlora honom. Han har blivit som en del av mig och jag behöver den delen. 

Det är en av anledningarna till att jag är rädd att förlora honom, för jag vet inte vad jag skulle vara annars. Jag kanske skulle försvinna in i den där dimman igen och vem vet hur det skulle bli?

Det är så otroligt jobbigt att känna hur någon jag bryr mig så otroligt mycket om kan glida ur mina fingrar och att det inte finns någonting jag kan göra åt saken. 

För inte alls länge sen kunde vi stanna uppe till länge och bara prata om livet i allmänhet. Det bra och det dåliga allt verkligen! Men nu kan vi typ inte ens hålla ett riktigt samtal känns det som. Det är som om varje gång jag försöker börja prata med honom så kommer någon och sätter sig emellan eller så går han själv där ifrån. Jag kan börja prata med honom och inleda en konversation och sen så säger han bara ja och nej till saker och sen går han där ifrån och börjar babbla med nån annan och har skitkul med den. Jag vet inte om det är svartsjuka som ligger bakom detta men oavsett vad det är så vill jag att det ska ta slut. Jag vill gå tillbaka till våra gamla konversationer som vi hade. Jag vill dela mitt liv med honom som förut. Men det verkar inte som om det kommer bli så igen just nu. 

Han är en av de finaste vännerna man kan ha, och de som han umgås med kan skatta sig lyckliga som upplever det. Han är snäll, omtänksam och hjälper till när man behöver det. Han är rolig utan att nåsin vara elak och jag vill bara inte förlora det. Jag behöver det. Eller jag behöver honom.

Jag skulle inte klara av om vi blev främlingar till varandra igen. Att inte veta hur han mår varje dag och inte ha en anledning till att prata med honom skrämmer mig. Det har vart en del av mina dagar att ta min tid och prata med honom men det verkar inte som om han vill prata med mig längre.

Skulle han vilja göra det hade han gjort det. 

Men det gör han inte. 

Vi har kommit så nära varandra så varje gång jag pratade med honom (förut iallafall) kändes det som jag kunde röra vid hans hjärta. Vi kunde prata om så starka känslor och ha så djupa samtal så att det kändes som det inte fanns något mellan oss. Och nu när jag säger att det känns som jag förlorar honom, menar jag att det känns som jag förlorar min plats i hans hjärta. Och jag kände inte att jag började förlora honom när vi inte var brevid varandra lika ofta, inte när jag inte kunde röra honom, utan när jag inte kunde röra vid hans hjärta längre. 

Det jobbigaste är att allt är så lätt. Det bara händer.

Jag blir en del av hans förflutna. Jag blir den del som inte varar.

Jag förlorar honom och det är enkelt.

en av världens vackraste, snällaste och mest älskade djur har gått bort. 

har fortfarande inte fattat det riktigt, och längtar inte tills jag gör det. att inte vakna med honom brvid sig varje vardag kommer göra ont. att komma hem till en lägenhet med bara en katt i varje dag kommer också att göra ont.

speciellt då halva lägenheten är täckt med hans svarta hårstrån.

allt kommer göra ont. jag kommer göra ont.

varje dag kommer göra ont.

usch, fan livet kommer aldrig bli sig likt igen. 

älskade Sotis