Idag har varit en sån där dag som både vart bra och dålig, så att man inte riktigt kan avgöra om man ska vara glad eller inte. Det bra var att jag träffade en astrevlig människa som bara var helt underbar! 

Det dåliga, som jag gråter lite över då och då, är det att en människa som jag står väldigt nära flyter iväg från mig. 

Det känns som om jag förlorar honom. Och har jag inte redan gjort det så är jag rädd att jag kommer göra det. Livrädd faktiskt. Det är som den sortens rädsla som om någon med glasögon tappar bort sina glasögon och han går till glasögonaffären och de som jobbar där säger att världen har helt slut på glasögon och att han helt enkelt får leva utan. Det skulle ju gå såklart, men det skulle aldrig bli detsamma igen. 

Anledningen till att jag använde just glasögon som exempel är den att personen som jag tappar är lite som mina glasögon. (observera dock att jag värderar honom mycket högre än ett par glasögon) Men grejen är den att när jag lärde känna honom fick han mig att inse nya saker och se på världen annorlunda. Han fick mig att tänka till om allt och han fick mig att inse att jag är en jäkel på att resonera och han har fått mig att inse att jag är lika värdefull som alla andra och att det jag säger och gör kan påverka det runt omkring mig. Det var som om han väckte mig ur den tjocka dimman som jag satt fast i tidigare, och han var villig att hjälpa mig ur den. Och det har han gjort och jag kan inte förlora honom. Han har blivit som en del av mig och jag behöver den delen. 

Det är en av anledningarna till att jag är rädd att förlora honom, för jag vet inte vad jag skulle vara annars. Jag kanske skulle försvinna in i den där dimman igen och vem vet hur det skulle bli?

Det är så otroligt jobbigt att känna hur någon jag bryr mig så otroligt mycket om kan glida ur mina fingrar och att det inte finns någonting jag kan göra åt saken. 

För inte alls länge sen kunde vi stanna uppe till länge och bara prata om livet i allmänhet. Det bra och det dåliga allt verkligen! Men nu kan vi typ inte ens hålla ett riktigt samtal känns det som. Det är som om varje gång jag försöker börja prata med honom så kommer någon och sätter sig emellan eller så går han själv där ifrån. Jag kan börja prata med honom och inleda en konversation och sen så säger han bara ja och nej till saker och sen går han där ifrån och börjar babbla med nån annan och har skitkul med den. Jag vet inte om det är svartsjuka som ligger bakom detta men oavsett vad det är så vill jag att det ska ta slut. Jag vill gå tillbaka till våra gamla konversationer som vi hade. Jag vill dela mitt liv med honom som förut. Men det verkar inte som om det kommer bli så igen just nu. 

Han är en av de finaste vännerna man kan ha, och de som han umgås med kan skatta sig lyckliga som upplever det. Han är snäll, omtänksam och hjälper till när man behöver det. Han är rolig utan att nåsin vara elak och jag vill bara inte förlora det. Jag behöver det. Eller jag behöver honom.

Jag skulle inte klara av om vi blev främlingar till varandra igen. Att inte veta hur han mår varje dag och inte ha en anledning till att prata med honom skrämmer mig. Det har vart en del av mina dagar att ta min tid och prata med honom men det verkar inte som om han vill prata med mig längre.

Skulle han vilja göra det hade han gjort det. 

Men det gör han inte. 

Vi har kommit så nära varandra så varje gång jag pratade med honom (förut iallafall) kändes det som jag kunde röra vid hans hjärta. Vi kunde prata om så starka känslor och ha så djupa samtal så att det kändes som det inte fanns något mellan oss. Och nu när jag säger att det känns som jag förlorar honom, menar jag att det känns som jag förlorar min plats i hans hjärta. Och jag kände inte att jag började förlora honom när vi inte var brevid varandra lika ofta, inte när jag inte kunde röra honom, utan när jag inte kunde röra vid hans hjärta längre. 

Det jobbigaste är att allt är så lätt. Det bara händer.

Jag blir en del av hans förflutna. Jag blir den del som inte varar.

Jag förlorar honom och det är enkelt.

 

anonym

30 maj 2015 19:41

Var glad över ha upplevt något så fint. Inte alla vågar sådan vänskap

livetenligtpeppis

31 maj 2015 13:19

Det är dock sant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har ni också den människan i ert liv? Den människan som alltid ställer upp för dig, i alla lägen, oavsett vad. Den människan som aldrig någonsin har svikit dig eller vänt ryggen mot dig när du behöver henne som mest. Den människan som funnits där med...

Världens bästa katt och jag hälsar god morgon