"Life is like a rollercoaster; it goes slowly up, then it goes down, to turn around and go up again"

Jag är så sjukt trött på att vara ledsen och gråta och inte kunna komma bort från det. Det är som en vana nu. En vana som det bara inte går att vänja sig bort från. Det känns som om någon har stängt in mig i ett rum där dessa hemska minnesbilder spelas upp om och om igen och ingen kan hjälpa mig från det. Det känns som om alla går vidare med sina liv medans jag sitter fast i detta hål som jag inte kan klättra upp ur. Min högsta önskan är att en hel dag i mitt liv få vara glad utan att någon ska komma och förstöra det. Synd bara att jag inte är protestant så att Gud kan uppfylla min önskan. Jäkla piss Gud. 

Och varför ska en av dem få människor jag litar på alltid vara så långt borta? Varför kan han inte bara gå brevid mig varje dag och påminna mig om att det faktiskt finns några männiksor som älskar mig också? Varje gång han har sagt att för honom är jag bäst blev jag starkare, även om det bara är ord. Han bryr sig mer än alla andra, finns där för mig dygnet runt om det så skulle behövas. Ett liv utan honom skulle inte fungera. Det finns inte på världskartan! 

Det finns inte ord nog till att berätta hur lyckligt lottad jag är som har honom att gå till varje dag och få stöd och tröst. Är så otroligt tacksam. 

"Raise your hands, the king is present."