Smärta. Ja nu var vi där igen. 

Vad är smärta? Varför känner vi smärta? Hur blir vi av med den?

Gråt.

Varför gråter vi? 

Jag har länge gått runt och känt smärta. Gått runt och burit på den så som en mamma bär på sitt nyfödda barn. Värnat om den, format den. Men varför? För det gör väl så jävlans ont? Ja, det gör det. Det smärtar vid varje steg, varje tanke, varje inandning. Men ändå går jag här dag in och dag ut och håller kvar vid allt som gör så ont. Vid allt som en gång var så lyckligt och så bra men som sedan ömsade skinn och kom ut igen som något mörkt och hatiskt. Fast ändå så vackert. Varför håller jag fast i det då? Även om det värker som jag vet inte vad. Kanske är det för att den en gång gjorde mig så glad. Kanske är det därför vi håller fast vid minnen som smärtar, för att det en gång, även om det var länge sedan, var det som gjorde oss som mest lyckliga. Eller så är det kanske för att vi egentligen vill vara lyckliga utan smärtan, men att vi känner ett frivilligt tvång till att hålla den nära oss. Tillräckligt nära oss för att förstöra oss, för att bryta ned oss innifrån som en hungrande tiger som letar efter föda och biter tag i vårt hjärta och sliter det i stycken. Tillräckligt nära för att difinera oss, och tillräckligt nära för att få oss att känna oss lite mindre kalla. 

Kanske är det därför jag håller fast vid den, värnar den, formar den. Kanske håller jag fast vid den för att den har blivit en del av mig. För att det som gör så ont en gång var en del av mig. Möjligtvis är det också därför jag känner mig så trasig ibland, så tom. För att jag lämnar delar av mig själv i varje sak som får mig att känna mig hel. Och i slutändan så kommer jag troligtvis förlora jag mig själv i allt som jag vet att jag älskar. 

Gråt då.

Varför gråter vi när det gör ont? Varför gråter vi när vi saknar någon, eller när det känns som om allt rasar runt omkring oss? Jag läste en gång, att gråt saknar vetenskaplig förklaring. Tårar är bara menade att fukta ögonen. Det finns ingen riktig anledning för tårkörtlarna att börja överproducera när vi känner starka känslor. 

Jag tror att vi gråter för att frigöra det djuriska inom oss, utan att förlora vår mänsklighet. För inom oss alla bor det ett vilddjur, som morrar, klöser och kämpar för friheten, för dem vi älskar, och för livet. Och hur mycket vi än försöker så kan vi inte döda det. Så då gråter vi istället. 

Om det är något jag har lärt mig om smärta, så är det att vi inte kan rymma från det. Hur mycket vi än försöker kan vi inte tvinga det att sluta göra ont. Den måste få finnas, det är det den behöver. Det är det vi behöver. 

Smärta måste nämligen få växa sig stor innan den kan försvinna.