Har du någonsin varit kär? Hemskt, eller hur? Det öppnar upp din bröstkorg och öppnar upp ditt hjärta och ger en fri väg för vem som helst att klättra in dit in och röra till det ordentligt där inne. Tanken på att detta är ett möjligt skeende gör att du bygger upp alla dessa försvar, du bygger upp en hel förklädnad av skydd, så att ingenting kan göra dig illa. Men ändå så kommer det en fånig människa, som inte är något som helst olik alla andra fåniga människor, invandrandes i ditt fåniga liv. Du ger den en del av dig. Den bad inte om det. Den gjorde någonting fånigt en dag bara, som att kyssa dig på kinden eller le mot dig, och så helt plötsligt var ditt liv inte ditt eget längre. Kärleken är kriminell, och tar dig som gisslan. Den kryper in i dig. Den spräcker dig innifrån och lämnar dig gråtandes i mörker. Så enkelt en fras som "kanske bör vi bara vara vänner" kan förvandlas till en glasflaska som skär sig in i ditt hjärta. Det gör ont. Inte bara i fantasin. Inte bara i sinnet. Det är den sortens smärta som gör ont i själen, en riktig

kryper-in-i-dig-och-sliter-dig-i-stycken smärta. 

Har du någonsin varit kär? Hemskt, eller hur?